99-årige David Attenborough hittar skärvor av hopp för djuphavet – jordens sista orörda plats

Havet är vår sista vildmark, kanske ännu möjlig att rädda, anser havsforskaren och tv-profilen David Attenborough. Peter Fällmar Andersson har läst två böcker om en undervattensvärld under attack – och frågar sig om han har rätt. Peter Fällmar Anderssonär

Sammanhang: ...Bild: GEORGETTE DOUWMA Rosengren reser till Alaska och Tromsö för att uppleva de gigantiska djuren med egna ögon. Till sist ser hon i 52 hz-valen en Moby Dick för sociala medier-eran. En symbol för något större, ”Vår vita val av ensamhet”. I ett FN-dokument från 2017 finns uppgiften att havet innehåller 200 000 identifierade arter, men att det verkliga antalet kan vara miljoner. ...

Omnämnda platser: Natural History Museum, Stilla, Montreal. Omnämnda personer: Moby Dick, Papua Guinea, Adrian Glover.

Är vår vrickade värld ett verk av László Krasznahorkais fantasi?

Denna onsdag mottar han Nobelpriset i litteratur. På torsdag kommer hans nya bok – där han skriver om Rysslands invasion av Ukraina. Niklas Qvarnström skriver en essä om László Krasznahorkai och hans författarskap. László Krasznahorkai befinner sig justnu

Sammanhang: ...När Krasznahorkai väl introducerades på svenska så sent som för elva år sedan, med Daniel Gustafssons heroiska översättning av ”Motståndets melankoli” – genom vars vindlande prosa nämnda döda val släpas som en apokalyptisk pendang till ”Moby Dick” – var han möjligen främst bekant här hemma för sitt ordknappa manus till Tarrs ”Turinhästen”. ...

Omnämnda platser: Apokalyps, Nobelmuseet, Börssalen. Omnämnda personer: Colm Tóibín, Daniel Gustafssons, Florian Herscht.

Kan man recensera en bok i en enda mening? Ja, här är den

Niklas Qvarnström är författare och litteraturkritiker på kultursidan. Än så länge har mina genomgående positiva erfarenheter av efterkrigstidens litteratur från Ungern stärkt mig i övertygelsen att det finns en särskild sorts ungersk meningsbyggnad, eller

Sammanhang: ...Än så länge har mina genomgående positiva erfarenheter av efterkrigstidens litteratur från Ungern stärkt mig i övertygelsen att det finns en särskild sorts ungersk meningsbyggnad, eller åtminstone en utbredd fäbless bland landets internationellt mest uppmärksammade författare för långa, vindlande och noggrant interpunkterade meningar som, med inskjutna satser (och utförliga paranteser, i sin tur satsflätade som i ett musikstycke), långsamt böljar sig fram över sidorna och tvingar in läsaren i en rytm som kan vara svår att komma in i, men ännu svårare att komma ur långt efter att den slutliga punkten i regel sent omsider satts, vare sig det handlar om Péter Nádas halvfiktiva minnesanteckningar och parallella historier eller Péter Esterházys utbroderade (och därefter reviderade) släktkrönikor; György Konráds trädgårdsfester för gäster som aldrig ens är tänkta att dyka upp eller den Imre Kertész som skrev ”Kaddish för ett ofött barn”, för att inte tala om de partier i en roman av den brittiske författaren Andrew Miller som handlar om en ungrare vid namn László och som, till skillnad från prosan i resten av romanen, utmärks av långa, vindlande meningar (och upprepningar) och därmed på en gång understryker det ungerska perspektivet och bekräftar min tes, om det inte helt enkelt rör sig om en hälsning riktad direkt till en författare jag först nu har läst, nämligen László Krasznahorkai, för är det någon samtida utövare av denna särpräglat ungerska prosakonst som fullkomligt excellerar i musikalisk satsflätning och förmågan att gestalta sinsemellan ofta motsägelsefulla känslotillstånd i en och samma mångförgrenade mening, så är det han: László Krasznahorkai, ett svåruttalat namn som några få här i landet möjligen känner igen från bettinglistorna inför tillkännagivandet av årets Nobelpris och ännu färre från förtexterna till ”Turinhästen”, en av de notoriskt oinställsamma svartvita filmer av Béla Tarr han skrivit manus till, bredvid flera filmatiseringar av egna romaner, däribland den mästerliga och djupt egenartade ”Motståndets melankoli” från 1989 med vilken författaren nu introduceras på svenska, i likaledes mästerlig översättning av Daniel Gustafsson Pech, värd vartenda upptänkligt pris för en bedrift av samma magnitud som att egenhändigt manövrera den jättelika uppstoppade blåval som i romanen förevisas av en kringvandrande cirkus, i en frostanlupen småstad i obestämbar upplösning: gatlyktorna slutar fungera, soporna ligger i drivor, ett undertryckt upplopp väntar på att bryta ut bland tisslande och tasslande människor i natten, medan Fru Eszter bestämmer sig för att med alltmer diktatoriska medel ta kontrollen över staden, helt utan stöd från sin melankoliske make, som spikar för alla fönster med brädlappar inför vad som outtalat komma skall och med alltmer förfinad bitterhet försöker stämma om sin flygel enligt Werckmeisterharmonierna (som Tarrs filmatisering döptes till), fast mest bekymrad är Herr Eszter över var hans unge vän Valuska tagit vägen, en godhjärtad och stjärndyrkande halvimbecill med drag av Büchners Woyzeck som springer med andan i halsen för att varna sina medmänniskor utan att själv verka veta för vad, i all välmening men inte utan att stjälpa mer än han hjälper, särskilt för sin stackars mor, Fru Pflaum, ständigt rädd att sonen återigen ska dra vanära över henne; och mellan dessa fyra personer – representanter för var sitt temperament och var sin livsprincip – vandrar berättandet som mellan koordinatspunkter i stadens fyra hörn, och därmed världens, för den namnlösa orten antar efterhand alltmer kosmiska dimensioner, lite grann som James Joyce lät Dublin göra i ”Ulysses”, och det är egentligen där, i högmodernisternas sällskap snarare än bland de postmodernister han ibland grupperas med, jag helst placerar Krasznahorkai och hans ungerska bud på en sentida Moby Dick, med jätteval och allt, låt vara uppstoppad och död: en bedräglig trojansk häst enligt Fru Eszter, men lika tom på uttryckligt syfte som universum är likgiltigt inför människobarnens öden....

Omnämnda platser: Ungern, Dublin. Omnämnda personer: Herr Eszter, Daniel Gustafsson, Fru Eszter.

Moby Dick i Mälaren? Ja!

Vad gör jag i den här romanen? Det frågar sig huvudpersonen Magnus i Mathias Boströms första roman på 13 år, ”Frans Moby”. Som läsare av den ställer jag en liknande fråga till mig själv: Vad gör jag med den här romanen? För ”Frans Moby” är en sällsynt extra

Sammanhang: ...Moby Dick i Mälaren? Ja!...

Omnämnda platser: Mälaren. Omnämnda personer: Mathias Boströms, Frans Moby.

Kapa förtöjningarna – här går en spejsad jakt på Moby Dick

En svensk roman som tar upp stafettpinnen efter klassikern ”Moby Dick”, kan det vara något? Ja, om du går igång på filosofiska utläggningar, deckarpastischer och valsex.

Sammanhang: ...En svensk roman som tar upp stafettpinnen efter klassikern ”Moby Dick”, kan det vara något? Ja, om du går igång på filosofiska utläggningar, deckarpastischer och valsex....

Bra ledarskap? Lär av skönlitteraturen

Självhjälpsböcker i all ära – om du verkligen vill växa som person, och kanske främst som ledare, är det till fiktiva världar du ska söka dig. På semestern kan man äntligen ta tag i läsandet som blivit lidande när flitens lampa varit högsta prio ännu ett

Sammanhang: ...John McCallum, professor vid University of Manitobas Asper School of Business, pekar ut kapten Ahab i Herman Melvilles roman om den vita valen, ”Moby Dick”....

Omnämnda platser: Godot. Omnämnda personer: Samuel Becketts, Harvard Business School, John McCallum.