Nej, Christopher Nolan har inte missförstått Odysseus! – Sydsvenskan

Michael Tapper är kritiker på kultursidan. I sin artikel den 23 juli i Sydsvenskan rasar David Zimmerman mot Christopher Nolans ”The odyssey”. Han har facit till den korrekta versionen av den antika sagan. Nolan, däremot, har gått på en fint av ”den manipulative

Sammanhang: ...Jag har även svårt att se hur Odysseus och sonen Telemachos avrättning av de kvinnliga slavarna skulle tala till vår tid annat än som mumma för nätets kvinnohatare. Nolan har gjort som alla från Homeros till James Joyce, han har redigerat och knådat materialet till sin egen ”Odysséen”. En syskonfilm till ”Oppenheimer”, båda om män som vill uträtta stordåd i krig men traumatiseras när de inser konsekvenserna: civilisationens undergång. ...

Omnämnda platser: Troja. Omnämnda personer: Mary Beard, James Joyce, Emily Wilson.

Succéförfattaren Michael Pollan fumlar bort medvetandet

Bästsäljande Michael Pollan följer upp sin uppmärksammade Psykedelisk renässans med en ny bok om medvetandet. Per Snaprud tycker att författaren tappar bort sig i för många sidospår. Den amerikanske journalisten Michael Pollans senaste bok utlovar en resa

Sammanhang: ...Michael Pollan, som är litteraturvetare i grunden, förlorar sig i långa utläggningar om hur författare som Marcel Proust och James Joyce gestaltade medvetandets flöde i romanform. En del av boken som verkligen handlar om medvetandet gäller ett vad om en låda vin mellan en filosof och en hjärnforskare, något jag var först med att berätta om. ...

Omnämnda platser: New York Times. Omnämnda personer: James Joyce, Michael Pollan, Per Snaprud.

Är vår vrickade värld ett verk av László Krasznahorkais fantasi?

Denna onsdag mottar han Nobelpriset i litteratur. På torsdag kommer hans nya bok – där han skriver om Rysslands invasion av Ukraina. Niklas Qvarnström skriver en essä om László Krasznahorkai och hans författarskap. László Krasznahorkai befinner sig justnu

Sammanhang: ...Enastående, i ordets alla bemärkelser. En sorts extremer. Marguerite Duras. James Joyce. Ernesto Sabato. August Strindberg. Och så vidare. Ett eget Nobelpris får de sällan. Även om det så klart gäller de flesta författare skulle man nästan kunna tala om en kategori som så att säga fått det allra minst – i förhållande till hur välförtjänta de enligt eftervärldens ivrigaste tillskyndare skulle ha varit. ...

Omnämnda platser: Apokalyps, Nobelmuseet, Börssalen. Omnämnda personer: Colm Tóibín, Daniel Gustafssons, Florian Herscht.

Kan man recensera en bok i en enda mening? Ja, här är den

Niklas Qvarnström är författare och litteraturkritiker på kultursidan. Än så länge har mina genomgående positiva erfarenheter av efterkrigstidens litteratur från Ungern stärkt mig i övertygelsen att det finns en särskild sorts ungersk meningsbyggnad, eller

Sammanhang: ...Än så länge har mina genomgående positiva erfarenheter av efterkrigstidens litteratur från Ungern stärkt mig i övertygelsen att det finns en särskild sorts ungersk meningsbyggnad, eller åtminstone en utbredd fäbless bland landets internationellt mest uppmärksammade författare för långa, vindlande och noggrant interpunkterade meningar som, med inskjutna satser (och utförliga paranteser, i sin tur satsflätade som i ett musikstycke), långsamt böljar sig fram över sidorna och tvingar in läsaren i en rytm som kan vara svår att komma in i, men ännu svårare att komma ur långt efter att den slutliga punkten i regel sent omsider satts, vare sig det handlar om Péter Nádas halvfiktiva minnesanteckningar och parallella historier eller Péter Esterházys utbroderade (och därefter reviderade) släktkrönikor; György Konráds trädgårdsfester för gäster som aldrig ens är tänkta att dyka upp eller den Imre Kertész som skrev ”Kaddish för ett ofött barn”, för att inte tala om de partier i en roman av den brittiske författaren Andrew Miller som handlar om en ungrare vid namn László och som, till skillnad från prosan i resten av romanen, utmärks av långa, vindlande meningar (och upprepningar) och därmed på en gång understryker det ungerska perspektivet och bekräftar min tes, om det inte helt enkelt rör sig om en hälsning riktad direkt till en författare jag först nu har läst, nämligen László Krasznahorkai, för är det någon samtida utövare av denna särpräglat ungerska prosakonst som fullkomligt excellerar i musikalisk satsflätning och förmågan att gestalta sinsemellan ofta motsägelsefulla känslotillstånd i en och samma mångförgrenade mening, så är det han: László Krasznahorkai, ett svåruttalat namn som några få här i landet möjligen känner igen från bettinglistorna inför tillkännagivandet av årets Nobelpris och ännu färre från förtexterna till ”Turinhästen”, en av de notoriskt oinställsamma svartvita filmer av Béla Tarr han skrivit manus till, bredvid flera filmatiseringar av egna romaner, däribland den mästerliga och djupt egenartade ”Motståndets melankoli” från 1989 med vilken författaren nu introduceras på svenska, i likaledes mästerlig översättning av Daniel Gustafsson Pech, värd vartenda upptänkligt pris för en bedrift av samma magnitud som att egenhändigt manövrera den jättelika uppstoppade blåval som i romanen förevisas av en kringvandrande cirkus, i en frostanlupen småstad i obestämbar upplösning: gatlyktorna slutar fungera, soporna ligger i drivor, ett undertryckt upplopp väntar på att bryta ut bland tisslande och tasslande människor i natten, medan Fru Eszter bestämmer sig för att med alltmer diktatoriska medel ta kontrollen över staden, helt utan stöd från sin melankoliske make, som spikar för alla fönster med brädlappar inför vad som outtalat komma skall och med alltmer förfinad bitterhet försöker stämma om sin flygel enligt Werckmeisterharmonierna (som Tarrs filmatisering döptes till), fast mest bekymrad är Herr Eszter över var hans unge vän Valuska tagit vägen, en godhjärtad och stjärndyrkande halvimbecill med drag av Büchners Woyzeck som springer med andan i halsen för att varna sina medmänniskor utan att själv verka veta för vad, i all välmening men inte utan att stjälpa mer än han hjälper, särskilt för sin stackars mor, Fru Pflaum, ständigt rädd att sonen återigen ska dra vanära över henne; och mellan dessa fyra personer – representanter för var sitt temperament och var sin livsprincip – vandrar berättandet som mellan koordinatspunkter i stadens fyra hörn, och därmed världens, för den namnlösa orten antar efterhand alltmer kosmiska dimensioner, lite grann som James Joyce lät Dublin göra i ”Ulysses”, och det är egentligen där, i högmodernisternas sällskap snarare än bland de postmodernister han ibland grupperas med, jag helst placerar Krasznahorkai och hans ungerska bud på en sentida Moby Dick, med jätteval och allt, låt vara uppstoppad och död: en bedräglig trojansk häst enligt Fru Eszter, men lika tom på uttryckligt syfte som universum är likgiltigt inför människobarnens öden....

Omnämnda platser: Ungern, Dublin. Omnämnda personer: Herr Eszter, Daniel Gustafsson, Fru Eszter.