Orbán hycklar när han hyllar nobelpristagaren

Viktor Orbán, den högerauktoritära premiärministern i Budapest, har i åratal fört ett korståg mot det liberala kulturen, det fria ordet och litteratur som inte passar in i hans snäva ideologiska ramar. Nationalistiska, stolvulna alster premieras, annat ses

Sammanhang: ...Man plockade bort en tidigare Nobelpristagare, den världsberömda judisk-ungerske författaren Imre Kertész. Och man infogade istället flera verk författade av mellankrigstida författare med fascistiska böjelser, som skrev om revanschlystnaden efter Ungerns stora landförluster efter första världskriget....

Omnämnda platser: Budapest. Omnämnda personer: Viktor Orbán, Imre Kertész.

Kan man recensera en bok i en enda mening? Ja, här är den

Niklas Qvarnström är författare och litteraturkritiker på kultursidan. Än så länge har mina genomgående positiva erfarenheter av efterkrigstidens litteratur från Ungern stärkt mig i övertygelsen att det finns en särskild sorts ungersk meningsbyggnad, eller

Sammanhang: ...Än så länge har mina genomgående positiva erfarenheter av efterkrigstidens litteratur från Ungern stärkt mig i övertygelsen att det finns en särskild sorts ungersk meningsbyggnad, eller åtminstone en utbredd fäbless bland landets internationellt mest uppmärksammade författare för långa, vindlande och noggrant interpunkterade meningar som, med inskjutna satser (och utförliga paranteser, i sin tur satsflätade som i ett musikstycke), långsamt böljar sig fram över sidorna och tvingar in läsaren i en rytm som kan vara svår att komma in i, men ännu svårare att komma ur långt efter att den slutliga punkten i regel sent omsider satts, vare sig det handlar om Péter Nádas halvfiktiva minnesanteckningar och parallella historier eller Péter Esterházys utbroderade (och därefter reviderade) släktkrönikor; György Konráds trädgårdsfester för gäster som aldrig ens är tänkta att dyka upp eller den Imre Kertész som skrev ”Kaddish för ett ofött barn”, för att inte tala om de partier i en roman av den brittiske författaren Andrew Miller som handlar om en ungrare vid namn László och som, till skillnad från prosan i resten av romanen, utmärks av långa, vindlande meningar (och upprepningar) och därmed på en gång understryker det ungerska perspektivet och bekräftar min tes, om det inte helt enkelt rör sig om en hälsning riktad direkt till en författare jag först nu har läst, nämligen László Krasznahorkai, för är det någon samtida utövare av denna särpräglat ungerska prosakonst som fullkomligt excellerar i musikalisk satsflätning och förmågan att gestalta sinsemellan ofta motsägelsefulla känslotillstånd i en och samma mångförgrenade mening, så är det han: László Krasznahorkai, ett svåruttalat namn som några få här i landet möjligen känner igen från bettinglistorna inför tillkännagivandet av årets Nobelpris och ännu färre från förtexterna till ”Turinhästen”, en av de notoriskt oinställsamma svartvita filmer av Béla Tarr han skrivit manus till, bredvid flera filmatiseringar av egna romaner, däribland den mästerliga och djupt egenartade ”Motståndets melankoli” från 1989 med vilken författaren nu introduceras på svenska, i likaledes mästerlig översättning av Daniel Gustafsson Pech, värd vartenda upptänkligt pris för en bedrift av samma magnitud som att egenhändigt manövrera den jättelika uppstoppade blåval som i romanen förevisas av en kringvandrande cirkus, i en frostanlupen småstad i obestämbar upplösning: gatlyktorna slutar fungera, soporna ligger i drivor, ett undertryckt upplopp väntar på att bryta ut bland tisslande och tasslande människor i natten, medan Fru Eszter bestämmer sig för att med alltmer diktatoriska medel ta kontrollen över staden, helt utan stöd från sin melankoliske make, som spikar för alla fönster med brädlappar inför vad som outtalat komma skall och med alltmer förfinad bitterhet försöker stämma om sin flygel enligt Werckmeisterharmonierna (som Tarrs filmatisering döptes till), fast mest bekymrad är Herr Eszter över var hans unge vän Valuska tagit vägen, en godhjärtad och stjärndyrkande halvimbecill med drag av Büchners Woyzeck som springer med andan i halsen för att varna sina medmänniskor utan att själv verka veta för vad, i all välmening men inte utan att stjälpa mer än han hjälper, särskilt för sin stackars mor, Fru Pflaum, ständigt rädd att sonen återigen ska dra vanära över henne; och mellan dessa fyra personer – representanter för var sitt temperament och var sin livsprincip – vandrar berättandet som mellan koordinatspunkter i stadens fyra hörn, och därmed världens, för den namnlösa orten antar efterhand alltmer kosmiska dimensioner, lite grann som James Joyce lät Dublin göra i ”Ulysses”, och det är egentligen där, i högmodernisternas sällskap snarare än bland de postmodernister han ibland grupperas med, jag helst placerar Krasznahorkai och hans ungerska bud på en sentida Moby Dick, med jätteval och allt, låt vara uppstoppad och död: en bedräglig trojansk häst enligt Fru Eszter, men lika tom på uttryckligt syfte som universum är likgiltigt inför människobarnens öden....

Omnämnda platser: Ungern, Dublin. Omnämnda personer: Herr Eszter, Daniel Gustafsson, Fru Eszter.