Pratsångens revansch – mot slutet skapas magi

Någon gång i det förra decenniets absoluta slut blev det aningen överraskande nödvändigt att börja använda det uråldriga begreppet sprechgesang om alltmer ny alternativ popmusik, i synnerhet brittisk och gitarrbaserad sådan. Jag tror att det var sångerskan

Sammanhang: ...Jag tror att det var sångerskan i Mercury-prisade Leeds-gruppen English Teacher som i en intervju förklarade att så många unga band plötsligt talade i stället för att blott sjunga som en uppenbar bieffekt av att ha växt upp på en diet av hiphop och grime men samtidigt försöka undvika att appropriera rap....

Helen Grimes sånger är groteska, men just därför så mycket 2025

Föder kvinnan i sången ”Fishskin hareskin” en riktig sill? Vem är The Gorse Mother som kräver blodsoffer i ”Prick song”? Sådana saker funderade jag på när jag hörde verket på engelska Aldeburghfestivalen i juni med den makalösa solisten Claire Booth, dirigenten

Sammanhang: ...Sångerna utspelar sig på den Isle of Man-inspirerade ön Neverness och Grime beskriver sin musik som en sorts icke-folkmusik grundad i gamla rytmer men med nya klanger. En egen värld av fiddlor och trummor, hornsignaler och rivande, ritschande orkesterutbrott som låter som de hotar att snitta sönder hela orkestern. ...

Omnämnda platser: Neverness, Grime. Omnämnda personer: Zoe Gilbert, Zoe Gilberts, Knussen Chamber Orchestra.