Provinsiellt gayskvaller kan vara stor konst

För ett par år sedan, i ett kommentarsfält om Marcel Prousts romansvit ”På spaning efter den tid som flytt”, läste jag en helt oerhörd mening: “Jag måste medge att själva berättelsen mest är provinsiellt gayskvaller, men det är inte därför man läser Proust,

Sammanhang: ...Faktum är att det småaktiga skitsnacket ofta är det mest fängslande i gamla böcker. Edith Whartons roman ”The house of mirth” från 1905 innehåller till exempel en mening som är så bitchig att jag skrek högt när jag läste den första gången: ”It is almost as stupid to let your clothes betray that you know you are ugly as to have them proclaim that you think you are beautiful.”...

Omnämnda personer: Edith Whartons, clothes betray.