Recension: Flaggan

Brasklappen kommer direkt, en glatt raljant textruta över den ännu svarta skärmen: det här är bara dumt hittepå. Och jo, man kan förstå behovet i en samtid där allt gärna tolkas ytterst bokstavligt. Och, förstås, med en film som i alla fall delvis gör sig

Sammanhang: ...Helheten är inte fantastisk, men tillräckligt ofta tillräckligt underhållande, med snyggt inprickade minnesbilder från tidens politiska diskurs: när Ville försöker rädda sig ur ett samtal genom att peta in repliken ”Alla lika, alla olika” frustas det i raderna på pressvisningen, liksom när han strategiskt justerar sitt efternamn efter vem han pratar med: Ville Wolodarski, Ville Bodström och så vidare. Lindgren skildrar överhuvudtaget sina figurer krasst och tämligen osentimentalt, och ”Flaggan” har ett driv och anslag som för tankarna till hetsiga realtidskomedier som ”Game night”, ”Rough night” och – förstås – ”Baksmällan”-sviten, komplett med både blottade könsorgan och en gränslös bifigur i form av en tjackstinn skåning perfekt gestaltad av Henrik Knutsson. ...

Omnämnda platser: Ville, Sverigedemokraterna, Youtube. Omnämnda personer: Ville Bodström, Arvid Swedrup, Ville Wolodarski.