Alla barndomar är unika – men också inte

Och, nej, det är inte riktigt så jag menar – utan mer att all konst går att bedöma efter hur väl utförd respektive hur nyskapande den är. Eller stoffet och stoffet, förresten, jag vet inte. Det är kanske ett väl cyniskt sätt att läsa självbiografiska böcker,

Sammanhang: ...Trots att han – tillsammans med pappan – utgör romanens centrum, är det som att man inte riktigt får grepp om honom. Som barn är han mobbad och utanför, sedan upptäcker han alkohol och tillbringar några år som tonårsfyllerist. Efter det är han plötsligt vuxen, fortfarande rätt lost men nu framgångsrik skribent. ...

Omnämnda personer: Alex Schulmans, Jesper Högströms, Åsa Linderborgs.